Idag drivs klubbar över hela Sverige av engagerade människor som delar samma intresse. Alla som arbetar i ideella föreningar jobbar och lägger ner kraft och tid på att föra föreningen framåt utan att få lön eller ersättning för det arbete de lägger ner. Jag har en djup respekt för alla som gör det här och har själv blivit uppfostrad i en familj där ideellt arbete varit en standard vid sidan av ens normala arbete.

Lite informell statistik över ideellt arbete:

• Tre miljoner svenskar jobbar frivilligt.
• De lägger cirka 480 miljoner timmar per år, 13 timmar per person och månad i arbetet inom 200 000 organisationer.
• Värdet av det frivilliga arbetet beräknas till 70 miljarder kronor.
• Den redovisade omsättningen i frivilligsektorn är drygt 60 miljarder per år.
• Arbetet motsvarar 300 000 heltidstjänster.

Jag jobbar ideellt inom två olika klubbar med två olika motiv. Den ena är jag engagerad i eftersom mitt intresse är hund och i den andra är det min dotters intresse som ligger som grund.

Jag har haft en del olika poster, ibland fler (läs sjukt många) och ibland färre (läs fortfarande många). Just nu sitter jag på en post som inte låter som det är så mycket arbete men som tar mer tid än man kan tro. Ingenting har egentligen med mitt intresse att göra och ingenting av det jag gör gynnar min hund.

Jag har ett tag känt att jag tagit på mig för mycket men samtidigt är det projekt som inte är så långa och som jag gärna skulle vilja ro i land. Men när tanken om för mycket redan börjat spira ligger den och gror i bakhuvudet. Vad händer då när kommer en motvind och allt man gör ifrågasätts?

Motvind gör att tankar gror fortare och just nu är det enda som hörs i mitt huvud de negativa kommentarerna vilket får mig att tänka: Släpp allt och spring åt andra hållet!

Hoppa av skiten, låt någon annan göra det. Bry dig inte!
Ägna dig åt det du vill och tycker är kul istället.

Just nu känns det som det enda rätta men det som hindrar mig är att jag tror att den stora massan av medlemmar, den som alltid är tyst, faktiskt uppskattar det jobb man lägger ner. Det som är synd är att den stora massan av medlemmar, den som alltid är tyst, snabbt blir överröstade av den lilla klicken, som alltid hörs.

Att byta klubb tror jag inte lönar sig för samma visa utspelar sig nog överallt på olika sätt. Man kommer aldrig komma ifrån den lilla klicken, som alltid hörs. Min förhoppning är bara att den lilla klicken ibland ska tänka efter innan den hörs så att den inser på vilket sätt man påverkar sin omgivning.

Jag vet inte hur historien kommer sluta eller kanske fortsätta i det här fallet men jag kommer troligtvis alltid på något sätt engagera mig ideellt fast med ännu mer eftertanke.